27/9 Lördag - Hur överleva...
Knappt sovit någonting i natt. Fryser och svettas om vartannat. Känns som om jag håller på att bli sjuk, men det är kroppen som befinner sig i chock. Min hjärna vill bara inte ta in att mitt föl ska avlivas.
Planen för den här helgen var att jag skulle sitta hemma och plugga "Informationshantering och dokumentstyrning". Det går absolut inte - istället far tankarna runt det hemska som hänt och jag har nog aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. Stackars T är orolig för min mentala hälsa.
Det var också T som fick ringa till Folksam för att få tillstånd för avlivning. Tyvärr var inte handläggarna på plats, utan den som svarade på samtalet skulle meddela beslutande handläggare om att vi är tvungna att ta bort fölet. Sedan får vi göra vad vi anser är nödvändigt. Känns sådär - nu finns det ju röntgenplåtar på Duchess - så det råder ingen tvekan om att hon måste avlivas. Dock kan man ju tycka att det ska finnas person per telefon som kan ge tillstånd till avlivning även en helg. Akuta grejer händer ju...
Vid 13-snåret var jag helt slut - hade då lyckats släpa mig ut till stallet för att fixa stallsysslorna och vart ute i trädgården en stund. Det blåser full storm så vi var tvungen att ta in alla utemöblerna så de inte skulle fara iväg all världens väg. Efter detta så placerade jag mig i soffan och där däckade jag fullständigt. Enligt T så sov jag flera timmar... att jag sovit dåligt under senaste veckan sätter sina spår...
Vid 16-snåret så släpade jag mig ur soffan och vi for iväg till Fåsjöhyttan för att få gosa med mitt föl för sista gången... De stod ute i lösdriften och mumsade hösilage för fullt.
Hon har inga problem att käka i alla fall och Metacamet har gjort verkan. Var inte fullt lika vinglig.
Tillbringade en timme med att klappa och försöka förstå att hon inte kommer bli min nästa ridhäst och kompanjon i 25 år framöver - det är helt ofattbart och så himla orättvist.
Mor och dotter - Oktawia är så nöjd med sin avkomma....
Vi hjälpte sedan till med att få in mammor och föl - några står inne på nätterna, bla Oktawia och Duchess. Duchess fick Metacam och så gosade matte en sista stund. Som tur är så förstår ju inte djur vad som är på gång. Vi for hemåt och jag grät hela vägen hem. T körde som tur var även om han faktiskt fundera på att stanna ett par gånger eftersom jag var så förtvivlad. Stackars T...
Väl hemma bäddade T ner mig i soffan och packade på mig två filtar eftersom jag frös enormt. Låg däckad resten av kvällen. Förstår inte hur jag ska överleva detta...
/Lizzie
Kommentarer
margaretha
Lizzie, jag vet vad du går igenom, har själv varit där med min Indra. Hur konstigt det än låter så på något sätt överlever man... Det går en dag, en vecka och helt plötsligt har det gått 1 månad. Det är inte lätt men en dag kan man le igen och skratta åt andra pållars krumbukter i hagen utan att hjärtat brister.
Det är nu snart sex år sedan jag fick ta bort min pålle nummer ett. Jag blir fortfarande tårögd när jag tänker på henne och den tid vi fick tillsammans men jag kan samtidigt glädjas åt mina andra pållar.
Tänker på dig...
Jonna
Så fruktansvärt sorgligt och orättvist. Lider med dig och med dina hästar. Mvh Jonna
Lizzie
Tack för er omtanke!
En tröst i all elände är att jag har Oktawia kvar och att hon snart är hemma igen.
/Lizzie
Trackback
